Marmor har alltid lockat mig, denna tidlösa sten som burit kejsares drömmar och konstnärers viskningar genom seklerna. Den är orubblig och ömtålig på samma gång – en enda felhuggen rörelse, och historien får en ny riktning. Länge betraktade jag marmorskulptur som en ouppnåelig konst, en överkurs där misstag inte förlåts. Ändå drog något mig dit, till Carrara, där bergen sjunger i sten och damm virvlar som en slöja över de gamla brotten.

Kanske var det ödet, kanske en osynlig tråd bakåt i tiden. Nästan hundra år tidigare hade min morfar, Victor Lindborg, satt sin fot här, känt samma doft av sten och hört samma ekon av mejslar mot marmor. Hans närvaro fanns kvar i vinden som svepte genom dalen, i ljuset som reflekterades i den vita stenen.

Väl på plats mötte jag livsglada skulptörer – några mästare, andra nybörjare, men alla förenade i kärleken till marmorn. Skratt ekade mellan huggen, språk vävdes samman i pauserna, och musiken jag lyssnade på blev en ledsagare genom dagarna. Den bullriga verkstaden förvandlades till en plats av ro när jag lät händerna följa stenens linjer, forma det som dolde sig därinne.

Dag för dag föll jag djupare för Carraramarmorn. Dess skimrande vita yta, dess motstånd och följsamhet, dess historia som sträcker sig långt bortom min egen tid. Och precis som min morfar en gång gjorde, visste jag att jag skulle återvända. Marmorn hade funnit sin väg in i mitt hjärta – och där skulle den stanna.